Liza med Z: Dante

Hela resan började för många många år sedan, jag följde med min barndomsvän Mikaela till stallet flera gånger, och tjuvkikade på alla hästarna i det då för mig gigantiskt stora stallet. Mikaelas mamma hade sina hästar där, så vi fick pyssla med dem. Mitt hjärta hade dock redan börjat klappa för en av de andra hästarna, som stod i andra änden av stallet. En speciell herre, stor och brun, och den vackraste jag sett. Jag följde med så ofta jag kunde och tog till slut mod till mig att fråga den store brune herrens ägare ifall hon behövde hjälp med någon av sina hästar (hon hade flera). Hon skulle fundera över det sa hon, och några dagar senare kunde jag inte hålla mig, jag frågade igen och då sa hon ja, det är isåfall Dante som skulle vilja ha lite extra omvårdnad. Dante. Jag tackar dig idag för det förtroende det innebar att låta en 10åring ta hand om en 3 årig tävlingshäst.

Sagt och gjort, jag var där varje dag, jag mockade och fixade. Jag kommer ihåg första ridturen, det spöregnade och Annika (Dantes ägare) red på Juppe och jag red på Dante såklart, gjuterirundan som den heter den vägen vi red. Dyblöt var jag, men världens lyckligaste lilla tjej. Det var den första av så många turer. Jag kommer ihåg att Annika inte alls var så road, men jag kunde inte sluta le, jag red bakom dem där som en liten fjant, råförtjust i min nya kompis. En kompis som kulle bli min bästa vän och trotjänare. En vän som jag skulle komma att sova hos när jag var ledsen, galoppera hejdlöst på när jag var glad och känna så mycket olika känslor med.

För en tid flyttade dock Dante till seglinge där han kunde tränas ordentligt inför sina starter, Annika jobbade då där. Jag följde med varje lördag för att pussa och rida lite på honom på deras härliga vägar. Annika flyttade så småningom ner till Turkiet och jag hade Dante mer eller mindre som min egen hemma i stallet igen. Dante hade en delägare som heter Janne, han är oxå en fantastiskt vän för livet som jag ju fått tack vare Dante och Annika. Jag höll igång hästen för tävlingarna, och Janne körde till och från. Jag kommer ihåg hur jag kämpade med det det där, planerade och fixade så att det skulle gå i lås. Jag gick ju i skolan på den tiden, och klockan fyra behövde vi åka från stallet för att hinna till Solvalla och jag slutade halv fyra ofta. Jag packade och fixade allt jag kunde kvällen innan, cyklade hem för att byta om så snabbt jag kunde för att cykla vidare till stallet. Janne såg till att hästen var inne och snygg ifall jag inte hunnit dit, och så lastade vi och åkte iväg för att se vår fina kamel springa lopp.

Man kunde stå vid banan och blunda, men ändå veta när han sprang förbi. Han tog så långa steg och la så mycket mark under sig när han sprang, så man hörde alla de andra hästar komma dunkdunkdunkdunkdunk och sen kom han med sina bamsesteg bong bong bong.. Då kunde man öppna ögonen och se en fantastisk vinnarskalle gå förbi med huvudet lite på sniskan åt vänster. Jag saknar travlivet, att förbereda inför värmning och lopp. Gå och käka på travernan efteråt då hästen var färdigsprungen och prata lite strunt med Janne eller Annika om hon var hemma, medan Dante vilade upp sig lite inför hemresan. Dante var duktig på tävlingsbanan, han vann v75 tre gånger i rad. Ibland ställde hans mentala bit till det lite för honom, men han ville ju så gärna springa och vara bäst.

Mellan tävlingarna så red jag, oftast i full fart de första åren, jag älskade att släppa på Dante i full galopp eller i sin stora ballongtrav, att känna hur han sög åt sig av förtroendet jag gav honom i att ge honom kontrollen helt. Ibland red jag själv och ibland i sällskap. Jag hade ju två eminenta stallkamrater i form av Mikaela och Madde. Vi red ofta ihop alla tre och hade jätteskoj de flesta gångerna. Jag kommer ihåg en av ritterna med Mikaela och hennes Lady. Det var på rakbanan, det var massor av nyfallen puderlätt snö och mörkt ute. Månen lös jättestarkt och vi galopperade där, i full fart så snön bara yrde kring oss. Det var så fantastiskt mysigt! Det här är ju väldigt många år sedan men jag kommer ihåg det väldigt tydligt.

Jag och Mikaela hade väldigt roligt med Dante när vi tolkade oxå, jag kommer aldrig glömma en kväll då vi härjade runt i byn med pulka. Dante i full fart och Mickan for som en lite vante på den där pulkan, men hon var riktigt grym på att sitta kvar och tur var väl det för att stanna och plocka upp passagerare som farit ur var inte Dantes grej riktigt. Fort skulle det gå och helst hela tiden! Jag skrattade så jag på riktigt höll på att ramla av vid ett tillfälle då jag hoppade över en plogad snövall och Mickan kom efter på pulka, med ben och armar rätt ut kom hon flygandes, men hon satt kvar. Jävlar så roligt det var, skrattar än idag när jag tänker på den synen! Sjukt kul.

Som sagt var ju inte det här med att göra halt eller invänta övriga ekipage Dantes grej, och flera gånger hade det kunnat gå riktigt illa, men man ska ha turen på sin sida. Det var nämligen så att Dante blockerade sig själv i huvudet när han inte fick som han ville, och det spelade ingen roll vad man gjorde för man nådde inte fram till honom när han väl blockat sig själv. En gång så blev han sådär, och han gick i sidled rakt in i ett träd, och mitt ben kom i kläm. När han inte kom fram tog han i ännu mer, med mitt ben fortfarande i kläm mellan honom och trädet, och när han inte lyckades rubba trädet så började han backa, rakt in i elstaketet som gick precis vid trädet, elen var på och det bara smattrade om benen, men hästfan kände inte ett dugg. KNÄPP! Jag kunde inte hoppa av h§eller utan det var ju bara att försöka reda ut den där situationen så bra jag kunde. Alla överlevde iallafall till slut, men mitt ben har fortfarande en knöl efter blödningen eller vad det nu var som hände inne i smalbenet.

Dante slutade starta så småningom efter att han haft problem med lite sjukdom. Så han startades sporadiskt i monté men det blev aldrig nått riktigt av det sen. Jag började tävla på klubbnivå i allt möjligt, allt från galopp till dressyr. Jag har aldrig sett på maken till kuse att älska ALLT, bara det innebar jobb. Han var grymt på allt dessutom, gjorde alltid 110 % i allt. Vi tog hem många segrar och jag har en hel tavla inramad med rosetterna han vunnit. Fast alla fick inte plats så några ligger och väntar på en ny ram. Vi har blivit klubbmästerskapsmästare och vunnit många grenar, Dante älskade variation och att göra olika saker.

Sista årets på gymnasiet så flyttades Dante upp till Wången för att lära studenterna där att köra häst. Han mådde jättedåligt där uppe, vilket jag visste från början att han skulle göra. Han spårade ur helt till slut, det var bara någon enstaka som kunde rida honom, och han kunde inte gå med i snabbjobben längre. Efter nio otroligt långa och jobbiga månader så bestämde jag mig för att ta hem Dante. Det var nervöst då han klev av transporten, han var jättesmal och såg helt annorlunda ut. Jag var så ledsen över mina fina kille som blivit helt förändrad till utseendet, men när han kom in i sin box så drog han en lång härlig suck, då visste jag att allt skulle bli bra. I och med att han klev av den transporten, så blev han min. Dante var min, och ingen skulle kunna ta honom ifrån mig. Det var oxå under dessa månader jag blev livrädd för att förlora honom, eftersom jag då visste hur det var att leva utan honom.

Det tog ett tag till att få honom lika fin som innan han åkte, men när han väl var där så blev han bara finare och finare. Jag flyttade till Uppsala och Dante flyttade med och blev stadshäst. I vårt nya stall stod en tjej som heter Ida, och hon blev en stor inspirationskälla för att börja tävla hoppning på lokal nivå. Så jag tränade och skolade om honom helt till hopphäst. Vi hann göra ett antal fina starter 2010 och vi blev placerade en handfull gånger. Vår sista start 2011 ledde vi klassen igenom fram till sista ekipaget som slog oss med tio hundradelar. Han var grym min fina Dante, vi hoppade som högst 1,30 och det är jävligt högt om du frågar mig.

Det finns förmodligen hundra och åter hundra minnen som jag skulle kunna skriva och dela med mig av, men jag vet inte till vilken nytta. Kanske skriver jag ner dem någongång, kanske låter jag bli. Jag skriver detta för min egen skull, för att hjälpa mig att bearbeta detta och den oerhörda förlust som detta har inneburit för mig. Dante skiter i vilket, han vet att jag alltid tänker på honom och att han alltid kommer vara nummer ett.

Försommaren 2011 uppkom en gaffelbandskada som gjorde att jag blev tvungen att avsluta tävlandet. Efter mer än ett och ett halvt års kämpande med olika sätt och massor av pengar senare så blev han utdömd sommaren 2012. Hoppet fanns dock kvar att han skulle kunna bli en fin promenadhäst och pensionär om han bara fann sig i det själv, har ju nämnt hans vinnarskalle innan.. Dante fick chansen, men tyvärr tog han den inte. Dante var den största träningsnarkoman jag någonsin känt och han fixade helt enkelt inte att vara begränsad i sin träning. Han ville träna och framförallt tävla, när han inte kunde det mådde han psykiskt dåligt, började bli både elak och nonchalant mot människor, men även mot andra djur. Det var bara att inse, dagen var nära. Dagen jag fasat för i 13 års tid och funderat över varje dag sedan sommaren 2011.

Jag bad Malin styra upp allt, det enda jag ville veta var att det skulle bli vecka 46. Inte dag, inte tid. Jag visste vilken vecka, det räckte för mig. Jag hörde av mig till Janne och bad honom komma och säga hej då, jag vet ju att Dante har en speciell plats även i hans hjärta. Det var dock inte bara Janne som ville säga farväl, det var fler som hörde av sig och kom för att klappa en sista gång på denna fina kille. Tack för ert stöd allihopa, verkligen. Det är så många som hört av sig till mig och visat sin starka sida och jag uppskattar det enormt. Tack för att ni finns och har hjälpt mig igenom detta. Eller ja, jag är nog inte igenom ännu, men ni har hjälpt mig hålla huvudet över ytan åtminstone. Ni ska ha stort tack, och extra tack till Malin som sett till att jag slapp ta hand om något över huvudtaget den 14 november.

Vecka 46 var bestämt, och vecka 46 kom. Jag var så nervös på lördagen v 45 att det skulle vara på måndagen, och jag frågade Malin: nej, det skulle inte bli på måndagen. På söndagen var jag så nervös att det skulle bli på tisdagen, jag frågade Malin: nej det var inte på tisdagen. Måndagen kom och jag visste nånstans inom mig att det skulle bli på onsdagen. Mycket riktigt kom ett sms från Malin på tisdagen att det var på onsdagen, och att hon behövde ha fullmakt och pass. Det är det sjukaste jag någonsin gjort, att skriva en fullmakt på att det är ok för min kompis att se till att min andra kompis dör. Fattar ni? Vilken jävla dubbelmoral. Det isade inom mig när jag skrev det, jag bara frös till is och släppte inte in tankarna på vad jag höll på med egentligen.

Tisdagen kom och jag jobbade som vanligt. Eter jobbet åkte jag direkt till stallet, jag hade sällskap av mamma. Det känns som att det enda jag gjorde var att gråta där i stallet. Det var som att någon skar i min kropp ändå från huvudet ner till fötterna, om och om igen. Tårarna varierade mellan hysteriska och sakta trillande nerför kinden. Jag var helt slut i kroppen långt innan vi packade ihop och åkte hem. Vi var där i många timmar, vi mockade och pysslade. Jag tror jag longerade Juli, en stund på banan. Mamma pysslade med Lillis och tog sedan ut Dante, så han stod på gången när jag kom in igen. Hon pysslade och borstade honom noga, sedan var det min tur att pyssla och pussa. Innan jag visste ordet av det hade jag slängt på en sadel och ett träns, jag tror inte jag hade tänkt rida från början. Jag red ut och jag red precis som förr, som om han inte var halt. Han var inte speciellt halt den dagen heller, så jag vågade bränna på lite. Jag ville att han skulle få känna sig nöjd med sig själv och träningen en sista gång. Jag drog på i både full jävla galopp och i hans stora härliga ökade ballongtrav. Latjade runt som vi brukade göra förut, och han älskade det. Öronen rakt fram, superglad och taggad till tusen. Det var det liv han ville leva, han ville inte vara nån pensionär med motionsridning i skogen. Han skulle minsann springa satan och visa vem det var som var störst, bäst och vackrast. Han visste att det var han, jag visste att det var han, men han ville att alla andra oxå skulle veta det. När vi var påväg hem var han mer halt än när vi red ut, därför visste jag att det var helt rätt beslut. Han skulle inte få det liv han ville leva, vilket skulle få honom att till slut knyta knut på sig själv av sin tristess och överskottsenergi.

När jag saktade av till skritt upptäckte jag att jag var helt blöt i ansiktet. Jag hade ridit så tårarna sprutade överallt, och jag grät fortfarande. Där på åkern påväg hem släppte allt. Det kändes exakt som jag föll ihop som ett korthus inombords och jag hulkade och grät nått fruktansvärt. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv, och då har jag gråtit ganska mycket, speciellt senaste fyra månaderna. Hysteriskt, fult gråtande. Det lät fult för det gör det när man gråter högljutt och inte håller känslorna inne. Jag släppte ut allt och var helt knäckt när jag kom tillbaka till stallet. Jag blir knäckt nu när skriver om detta, för första gången gråter jag nu sedan den här kvällen. 25 dagar har det tagit för tårarna att leta sig ner över mina kinder igen.

Jag gjorde halt utanför stallet och satt där på Dantes rygg och grät fortfarande. Mamma kom ut till oss, och jag minns att hon frågade om det var dumt att rida. Jag skakade på huvudet. Det var nog bra för både honom och mig, att ta den där sista ridturen. Jag var rädd att jag skulle ångra det, men idag är jag glad. För jag har inte varit osäker på beslutet en enda gång, jag har vetat att det bara var det kvar att göra. Jag har vetat det länge, men ändå försökt med allt. Veterinären sa det redan förra sommaren, men jag ville inte inse det. Eftersom han inte led av fysisk smärta så har detta beslut kunnat växa fram, jag har kunnat testa olika saker för att försöka hitta en väg som kunde leda runt, men alla har varit återvändsgrändar. Sista månaderna var det total lycka ena veckan då han kändes hältfri och katastrof igen veckan efter då han var halt igen. Att pendla så mycket och ofta mellan två lägen tär på kroppen, till slut måste man inse att det är lika dåligt för honom att se mig gråta över honom varje dag som det är för mig. Nånstans måste det få ett slut.

Jag satt i boxen en stund, när inget mer fanns att göra i stallet. Jag kommer inte ihåg så mycket, men jag bad mamma lämna oss i fred. Jag satt där och grät medan jag såg på honom. Hade han mått bra hade han stått med huvudet nära mig och mumsat på mina kläder eller på nått nära mig, men han mådde inte bra så han stod där för sig själv och såg lite småirriterad ut. Inte på mig, men på livet tror jag. Så som han sett ut ett tag. Det som har varit mitt wakeupcall. Jag reste mig upp, gick fram till honom och strök honom över halsen en sista gång. Jag kliade honom i öronen, för det älskade han. Han slappnade genast av och släppte maten, stod bara där och njöt. Jag kramade om hans gigantiska huvud och berättade för honom hur mycket jag älskade honom, hur mycket han betyder för mig och att han alltid kommer att vara nummer ett. Jag sa även åt honom att han inte skulle vara rädd imorgon. Jag bad honom möta mig när jag kommer till himlen, för jag vill inte leva en minut längre än nödvändigt utan honom. För första gången vill jag tro och hoppas på ett liv efter döden, så att vi kan ses igen. Du är och förblir mitt allt.

Detta är det jobbigaste jag någonsin gjort. Det tuffaste beslutet jag någonsin tagit, den känslomässiga bergochdalbana som har varit under de senaste 1,5 åren... Jag önskar den ingen. Inte ens min värsta fiende. Jag har mått så fruktansvärt dåligt, men jag har försökt att upprätthålla en slags fasad. Tre veckor innan v 46 började det helvete som ingen borde få uppleva. Jag kan se tillbaka på det nu, och inser att det nog var värre än jag upplevde det. Det var som att jag stod utanför min egen kropp och betraktade allt utifrån, fast samtidigt var jag så närvarande. Äckligt närvarande, jag kunde inte tänka på nått annat än att det snart skulle vara slut. Du och jag, finito. Här på jorden alltså, men du finns med mig vart jag än går. Det har tagit mig 1 månad att skriva detta inlägg, jag kunde inte skriva allt på en gång utan att fullständigt bryta ihop. För att skriva detta inlägg hjälper mig att gå igenom detta, att låta det sjunka in. Hittills har jag inte kunna tänka på detta alls, det är som att någon klipper av tankarna. Jag grät inte de första veckorna, kände ingenting över huvudtaget. Varken glädje eller sorg, bara tomhet. Otillräcklighet. Jag hoppas detta kan hjälpa mig att förstå att det är såhär nu, du är där uppe bland molnen och jag är här nere ett litet tag till, för hittills har nog inte den polletten trillat ner riktigt.

Den 14 november 2012 klockan12 somnade Du in, lugnt och tryggt hemma på gården du bott på de senaste två och ett halvt åren. Din grimma hänger i stallet bredvid en röd lykta som jag tänder varje dag jag är där. Dina plaketter är uppsatte längs stallgången och även dina skor. Även fast du inte finns vid vår sida längre, så lever du kvar bland oss och framförallt i mitt hjärta. Du kommer alltid att vara den jag jämför med när jag rider en häst i framtiden, du kommer alltid vara nr 1 för mig. Du har tagit den största delen av mitt hjärta och den största platsen i mitt liv sedan jag var tio år gammal, du har tagit så mycket kärlek med dig till himlen men jag har lika mycket kvar och massor av fina minnen som är klara i mitt huvud. Jag kommer aldrig glömma dig eller vad vi gått igenom tillsammans, du kommer att vara den som känner mig bäst förutom min mamma. Jag hoppas du har det bra där du är nu och att du äter många äpplen varje dag, din lilla godisgris med dina knäppa långa öron. Än har vi inte hoppat det sista diket i full galopp, det ska gudarna veta. Jag älskar dig, du och jag kompis, du och jag - för alltid.

*********************************************************************************

Jag vaknade upp onsdagen den 14 november. Jag sov på soffan hela veckan för att jag sovit otroligt dåligt senaste tre veckorna, och jag ville inte att det skulle rubba resten av familjens sömn - att jag inte kunde sova. Jag förväntade mig en rivande och slitande känsla, en känsla jag aldrig upplevt och att mina tårar skulle spruta hysteriskt och kanske till och med en inre kraft som såg till att jag pkte upp och satte stopp för vad som komma skulle. Jag kände ingenting. Absolut ingenting. Inte glädje, inte sorg, inte ett jävla dugg. VEM reagerar såhär?! Totalt känslokall utan tårar. Jag funderade över det. Jag kommer inte ihåg så mycket av dagarna efter, men jag tror jag jobbade en stund på onsdagen. Sedan tror jag att jag var ledig och låg hemma mer eller mindre i fosterställning på grund av utmattning. Jag orkade inte lyfta ett finger, definitivt inte köra bil. Med andra ord kunde jag inte ta mig till jobbet, så det fick klara sig utan mig. Det bara gick inte. Dagarna flöt ihop, jag kommer ihåg att jag en dag inte ens orkade gå på toaletten. Kroppen bar mig inte.

På tisdagen tror jag att jag var tillbaka på jobbet. Jag minns att jag tyckte att jag inte varit körklar ännu när jag parkerade bilen. Jag jobbade nog som vanligt. Jag vet helt ärligt inte, det finns inga minnen från den första veckan. Jag hade nog kunnat jobba de andra dagarna om jag inte varit så förbannat trött, men det var nog bra att jag var hemma och vilade. När jag tänker efter har kroppen befunnit sig i ett tillstånd väldigt länge som förmodligen varit mer påfrestande än jag förstått. Men flickan fyra år med kan själv som enda mening tyckte inte det passade sig att lyssna på det örat.. Tiden gick, tiden blev till både dagar och veckor. Efter 25 dagar grät jag för första gången. Inte hejdlöst, kontrollerat. Konstant rinnande tårar. Det var den enda gången, och trots att jag försöker tvinga mig själv att förstå vad som egentligen är min nya verklighet genom att skriva detta, så fattar jag fan inte. Jag kan inte förstå att jag aldrig kommer få känna din mule med citrondoft och gråa pensionärshår mot min kind igen. Vadå aldrig? Vad är det för ord? Varför slår hjärtat så galet fort när jag tänker på ordet aldrig? Vad hände med livet efter döden?

30 dagar har gått. 30 dagar, av resten av mitt långa liv. Utan dig.